Venedig
1 augusti 1996
Vi vaknade någonstans innan Venedig och förstod egentligen inte vad det var för något som hade dragit oss hit (sen kom vi på - det var loket!). Viktigast var i alla fall att fixa sovplatsbiljetter till Prag och fråga hur det gick i EM-semin England - Tjeckien. Vi lyckades låsa in våra väskor också.
Snabbt bestämde vi oss för att inte ta hjälp av någon fjollig båttur, utan vi köpte en fin stadskarta att peka på. Efter några återvändsgränser hamnade vi vid frukt- och grönsakstorget. Vi undersökte snabbt dagspriset på bigaråer, köpte med oss ett kilo och satte oss i skuggan av Rialtobron och åt frukost. Lika bra att klara av sevärdheterna med en gång. Markusplatsen hade precis så många duvor som vår guidebok förvarnade om men det var mer intressant med Markuskyrkan.
Stellan räknar duvorna framför Markuskyrkan.
Vi blev ganska imponerade, men känslan av att bli vallade som får betog upplevelsen en smula. Vi fortsatte till Palazzo Ducale som trots en saftig entré-avgift var värt pengarna. Palazzo Ducale eller Dogepalatset var Venedigs regeringsbyggnad och dogernas residens och räknas som en av världens mest inflytelserika byggnader på arkitektur och bildkonst. Palatset förenar på ett unikt sätt islamisk, gotisk, klassisk och bysantisk arkitektur och har bl.a. varit en inspitarationskälla vid byggandet av Stockholms stadshus. Vi fick också en historielektion om hur Venedig har styrts genom åren och chans att titta på viktiga målningar av viktiga konstnärer (bl.a Tintoretto). Lagom upplysta gick vi för att som fån titta på Suckarnas bro, som är bron mellan palatset och fängelset (därav namnet). Trötta av kulturell spis tog vi pendelfärjan tillbaka till fastlandet för att få oss lite sömn i en park.
Ola visar upp sina hallickbrillor, Stellan spelar vanlig och Daniel försöker fylla ut sin alldeles för stora Oasis-tröja med en filmrulle i munnen.
Nu började vi kvickna till och kunde återigen klämma ut sarkastiska och fördomsfulla kommentarer om i synnerhet turistande amerikaner, gondoler och kommersens smaklöshet vid Rialtobron. Vi satte oss på ett kafé och skrev lite sarkastiska och fördomsfulla vykort, och fick i oss lite nytt bränsle i form av Campari och espresso.
Till slut enades vi om att ta färjan tillbaka till Markusplatsen, hitta någonstans att äta och sedan helt lugnt tralla tillbaka till tåget mot Prag. Det tog en stund innan vi kunde hitta en restaurang som uppfyllde våra krav på rätt typsnitt på menyn och inga färgglada flaggor på uteserveringen. Vi serverades perfekta pizzor med mozarella och parmaskinka som vi sköljde ned med italienskt öl, misstänkt likt Budweiser i smaken.
Nu var vi trötta på Venedig, så vi gick mot stationen och handlade mat, lakritsremmar och Campari till tågresan.
← Föregående | Nästa →
Posted by Joopey 07:50
Etiketter: interrail, tågluffa, tågluffning, venedig