Gibraltar
1 augusti 1996
Ola (till vänster) och Stellan (till höger) väntar på dagens frukost.
Dagen började med det vi nu accepterade som kontinental frukost: vitt bröd och mjukost som inhandlades i snabbköpet runt hörnet. Det var på vippen att vi inte kunde lösa ut oss från hotellet eftersom den sura ägarinnan inte fattade hur man tog betalt med Visa-kort och hennes man inte var där. En något vänligare granne hjälpte oss ur knipan. Sedan tog vi bussen till Gibraltar. Klippan såg mäktig ut på håll och intrycket minskade inte med avståndet. Den brittiska kolonin var en positiv överraskning på det hela taget. Efter en promenad genom stan på huvudgatan där det såldes billig elektronik och sprit tog vi linbanan upp på klippan. Utsikten var strålande. Uppe på klippan kunde man gå runt och inspektera de gamla militära befästningarna och naturligtvis titta på de närgångna aporna. Dessa var måttligt imponerade av de brödbitar vi kastade åt dem, istället kom en av dem helt fräckt fram och slet åt sig hela brödet ur Olas hand. Vi såg också att de var ruskigt bra på att öppna kakpaket och klättra på bilar.
Nere i stan senare på dagen kunde vi njuta av ett rejält skrovmål på Pizza Hut. Sedan var det dags att uppmärksamma att det faktiskt var midsommarafton. Finns det svensk sommarmat här? Resultatet av inköpsrundan blev en påse skorpor med en svensk flagga på, mjukost med gräslök och konserverade jordgubbar i äppeljuice. Nubbe (Absolut) till det förstås. Inte illa för att vara nästan i Afrika. Mot kvällen tog vi bussen tillbaka till Algeciras och nattåget mot Frankrike, för nu ville vi till Nice så fort som möjligt.
Midsommarfirande på ett spanskt nattåg: konserverade jordgubbar i saftsås, swedish krisprolls, mjukost med gräslök och Absolut i plastkåsa.
Enda missödet på den långa resan var att vi i Madrid bytte till fel tåg och hamnade på ett snabbtåg där biljetterna inte gällde. Ungefär halvvägs till Zaragoza kom konduktören på detta och hotade kasta av oss om vi inte betalade massa pesetas. All spansk valuta var dock förbrukad och pund eller D-Mark gick inte lika bra. Vi gjorde oss beredda att gå av mitt ute i ingenstans men konduktören förklarade då diskret att det gick bra att betala halva priset, i pund, och följa med till Zaragoza för den som accepterade att inte få kvitto på beloppet...
← Föregående | Nästa →
Posted by Joopey 08:20
Etiketter: apor, gibraltar, interrail, tågluffa, tågluffning