Bournemouth - Southampton
1 augusti 1996
Upp sent och engelsk frukost, alltså flottig skinka, vändstekt ägg, korv och ett helt lass med toast. Iväg till parken för att ta kort på ekorrar som såg ut som förväxta råttor, och vidare till stranden för att köpa den väsentliga och underskattade prylen orange platsfotboll. Efter lite solande i kylan bar det iväg med öppen dubbeldäckare till den norra stranden. Inget var roligare där så vi traskade hem och Ola fick sitt blandband kapat mitt i Smashing Pumpkins 1979. Fish’n’chips för de som vågade, resten sparade sig till engelsk kokkonst hemma på pensionetet. På kvällen blev det engelsk pubrunda på fotbollspuben, hotellpuben och puben med ett vilt djur i sitt namn. Stellan var sönderbränd efter en dag visade det sig när vi kom hem.
Trevligt att kunna köpa de stationer man besökt.
Sista dagen i Bournemouth och en viss känsla av förväntan sprider sig. Det är nu det börjar på riktigt. Hela förmiddagen går åt till att hitta det som alla tågluffare egentligen behöver, men som inte finns upptaget i tågluffarparlören, nämligen ett resemonopol. Till slut finner vi det vi letar efter i en mysko affär där man tittar i postorderkataloger. När man bestämt sig berättar man varunumret till damen vid disken som sedan försvinner ut i lagret. Något för IKEA? Vi fick i alla fall vårt spel, komplett med små sedlar och engelska gatunamn.
Stellan matar Marky Mark med Morrissey inne i stormarknadens foalje i Southampton. Överlever han till Madrid? (Marky Mark alltså.)
Nästa nödvändighet att inhandla var den lagom tjocka boken med tidtabeller för alla tåg och färjor i Europa under sommaren, Thomas Cooks europeiska tidtabell. Ola hann även med att visa sin oerhörda skicklighet i att putta golfbollar i hål för stadens pensionärer. Planen att lämna England var att ta en nattfärja från Southampton till Cherbourg i Normandie. Lokaltåget till Southampton som var totalt stendött. Mat- och vininköp i en stormarknad fick det bli - pastasås, pasta och rött.
”Om vi sprider ut allt på marken så är det lättare att hitta det sen.”
Tråkig promenad nedför gråa industrigator (vi passerade Titanic-museet) till hamnen och till slut framme vid Stena-terminalen. Inga problem att få biljetter när man är här två timmar innan avgång. Premiär för de två spritköken, och visst smakar samma pastasås bättre i ett industriområde än hemma i studentlyan. Dessutom blev vi röda mellan tänderna. Lång väntan på båten, men det gick utmärkt att diska på toaletterna och torka med de automatiska handtorkarna.
Båten var modell Danmarksbåt, fast aningen mindre och mer nersliten. I med öronpropparna och rulla ut sovsäcken mellan stolarna bara.
← Föregående | Nästa →
Posted by Joopey 10:30
Etiketter: bournemouth, interrail, southampton, tågluffa, tågluffning