Ramsgate - Bournemouth
1 augusti 1996
England mötte oss med dimma och poliser i sådana där roliga hattar, ungefär som om de tågluffande engelska ungdomarna möttes av älgar och smörgåsbord i Trelleborg eller Helsingborg. Från hamnen blev vi bussade uppför kalkklipporna till den lilla byn Ramsgate. När vi kom till den lilla stationen, där man kunde köpa sånadäringa trekantiga mackor, kändes det plötsligt som vi var i en Lassie-film, eller möjligen i ett avsnitt ur Fem-böckerna.
Framme i Bournemouth. Från vänster till höger: Marcus, Stellan, Ola och Daniel.
Ett litet tåg tog oss till Victoria Station och därifrån till Clapham Junction. Lagom trötta och griniga ringde vi till Daniel och berättade vilket tåg vi skulle komma med. Vi konstaterade att vi nog är de enda som någonsin tagit tåget till från Sverige till engelska sydkusten. Den sista biten till Bournemouth muntrades dock upp av den högljudda lågstadie-klassen som skulle på utflykt till kusten.
Vid stationen blev vi hämtade av Daniel och pappa Lennart som tillsammans med mamma Solweig hälsat på Daniel under ett par dagar. Direkt när vi kom till pensionatet lade vi oss för att sova några timmar. Efter det blev det dubbeldäckare in till staden och mat på Burger King (hamburgare för tredje dagen). Lite shopping av kläder och skivor. Hem igen till pensionatet för att lämna av alla inköpta prylar till föräldrarna som tog Volvon och åkte mot Normandie.
Ola i sin nyinköpta Disco 2000-tröja skrattar åt Stellan när han övar världens näst mest onaturliga rörelse.
Bournemouth visade sig vara en charmig stad, ungefär urtypen för de kataloger språkresorna producerar varje år. Här finns piren, stranden, spelhallarna, biljardhallarna, parkerna, nattklubbarna, spriten, knarket och de långa mörka engelsmännen... Invånarna verkade tillhöra medel- och överklassen i England och man fick känslan av en gammal kurort i för stor kostym. Hela resesällskapet var nu samlat och vi siktade mot picknick på stranden. Det blev kyckling, rostbiff, baguette och mjukost (vilket vi skulle få alldeles för mycket av på den här resan) samt billigt och lagom sött vitt vin från Tyskland. Vad mer kan man begära? Jo, en bandspelare och han fick förstås följa med. På eftermiddagen och kvällen blev det minigolf och öl på The Firefly & Firkin och snooker i en mysko biljardhall.
Småberusade fick vi i oss en kebab (stark sås) och Ola lyckades med bedriften att tappa plånboken med sitt MasterCard redan andra dagen på tågluffen. Som tur var hittade vi kortet i en gångtunnel. Ner på stranden och sen hem och sova.
← Föregående | Nästa →
Posted by Joopey 10:40
Etiketter: bournemouth, interrail, ramsgate, tågluffa, tågluffning