München - Prag
1 augusti 1996
Prags forna guldglans har kanske bleknat lite sedan taken var av guld, men fortfarande bär man sitt stolta namn, de hundra tornens gyllene stad, med behärskad elegans. Prag är fortfarande en av världens vackraste städer.
Regn på Karlsbron. Kafkastämning!
En timme innan vi ankom Holešovicestationen fick vi sällskap av en diplomerad ingenjör som efter östblockets fall slagit sig in på den mer lukrativa uthyrningsbranschen. Han hade med sig ett fotoalbum med bilder på sina lägenheter och efter en stunds tvekan bestämde vi oss för att satsa på honom. Det visade sig vara ett klokt val. Vi fick tillgång till en en helschyst lägenhet strax norr om centrum med alla nymodigheter, t.o.m. kabel-TV, för endast 160 kr natten. Tågresan hade tagit en del på krafterna så vi bestämde oss för att ligga lågt idag och spara sevärdheterna till kommande dagar. Senare på eftermiddagen kom våra farhågor om det tjeckiska köket på skam när vi provade den lokala restaurangens köttmeny, och vilka priser! Allt verkade nästan gratis. På kvällen smakade vi det tjeckiska ölet (man blev proppmätt efter en flaska, undrar vad dom gjort med det) och gick ut på ett ställe i gamla stan.
Vi började andra dagen i Prag med att åka tvåkronors-tunnelbana mot Staré Mesto (Gamla Staden). Strax var vi på Gamla Torget och hänfördes av de barockinspirerade byggnadsverken. På rådhusets vägg hängde ett 500 år gammalt astronomisk klockspel där apostlarna defilerade förbi jagade av döden själv. Huu! När vi satt och tvingade i oss blaskigt kaffe på en servering vid ursköna Týnkyrkan kom ett ruskigt oväder och blåste bort parasoller och dukar. Vi betalade och drog oss bort mot de judiska kvarteren och Karlsbron. Denna sägensomspunna bro, dekorerad med dystra helgon, förkunnare och trosvittnen, som bara vid en kort anblick, får en att bli lite mindre på jorden. Redan 1357 ersatte detta arkitektoniska mästerverk, skapat av blott 27-årige Peter Parler, det uråldriga vadstället över floden Moldau där Prags första bosättare slagit sig ned.
Stellan hade det inte heller så roligt.
Nu började det regna igen så vi tog flykt till en stilfull bar med förunderligt billiga priser. Inte helt planlöst, med med en svårorienterad karta, vandrade vi runt i kvarteren längs Moldau och hittade snart till en genuin ölhall. Ett ställe där det liksom inte var läge att beställa en en skön gimlet med lemontwist. Man kunde nästa skära den tjeckiska ölhallsatmosfären med kniv, det kändes så i alla fall. Vi gick hem och vilade oss och förberedde oss för kvällen som spenderades i en källarklubb vid gamla torget. Det var disco, det var britpop, det var mysigt, det var trångt och det var billigt. Innan klubben provade vi det gröna konstnärsgiftet absint, som man lär bli blind, dement och allmänt galen av, på en bar nära Vaclavsplatsen. Stellan blev grön i ansiktet, Marcus hostade och Ola mumlade nåt som som lät som ”starkt”.
Tunnelbanan tog oss tidigt följande morgon till andra sidan Moldau, till resten av Prags medeltida byggnadsmonument. Vi vandrade uppför berget Hradcany till kungaborgen med samma namn. Borgen, som fortfarande är presidentens residens, domineras av den mäktiga S:t Veitsdomen som reser sig på borggården. Katedralbygget startade under 1300-talet men avstannade på 1400 talet, återupptogs i slutet av 1800-talet och avslutades sedan 1929 efter de gamla ritningarna. Vi gick de trehundra trappstegen till tornets topp för att beundra utsikten över Prag; det var faktiskt ganska betagande. Sternberkpalatset visade franska impressionister och en hyllningsutställning till den då nyligen mördade Yitsak Rabin. Vi fortsatte till Gyllene Gränden där gräddan av Europas alkemister under 1800-talet sökte formeln för guld i skuggan av S:t Vietsdomen. Det var också här som Franz Kafka skrev sina skuldtyngda litterära mästerverk.
Ola har klättrat upp i taket på nattklubben för att kasta brandbomber. Vi andra hejjar på.
När nu Hradcanys sevärdheter var avklarade sökte vi oss tillbaka till de judiska kvarteren, gick förbi Operan, och hittade slutligen fram till den Judiska Kyrkogården. Ett saftigt inträde, motsvarande en halv tjeckisk månadslön, hindrade oss emellertid från att besöka de överväxta gravarna. Istället letade vi oss tillbaka till stadsdelen där vår lägenhet var belägen och besökte en typisk kinarestaurang med sådan där superb service. Vi uppfattade aldrig vad ”mera ris?” var på tjeckiska men det spelade ju ingen roll, det kom mera ris ändå. Kvällen avnjöts på samma klubb som under gårdagsnatten. Fast nu var DJ:n om möjligt ännu uruslare.
← Föregående | Nästa →
Posted by Joopey 07:40
Etiketter: interrail, kafka, karlsbron, münchen, pilsner, prag, tågluffa, tågluffning, öl